åter ... Släkter

Finsk historia


- - - Finsk historia - - -

o Finland innan Finland
o Finland blir Finland (och då som en del av Sverige).
o Riket Sverige (inklusive Finland) har stormaktsambitioner
o Finland som ryskt storfurstendöme 1809-1917
o Finland fram till vår tid

Finland innan Finland (innan länder i Norden)

Finlands förhistoria
1. Stenåldern
2. Bronsåldern
3. Järnåldern

Under vikingatiden idkade människorna vid Finlands kust antagligen handel med Birka i Mälaren och med besökande vikingar som var på väg österut. Vid Kyrksundet mellan Rosala och Hitis har vikingarna haft en hamnplats. I södra Finlands kustområden finns omkring 90 fornborgar vilka vid behov gett skydd åt befolkningen.

Finland blir Finland (och då som en del av Sverige).

Tidsaxel för Finlands förhistoria
o Medeltiden (1050 - 1250)
o Folkungatiden (1250 - 1389)
o Kalmarunionen (1397 - 1520)
o Vasatiden (1521 - 1611)

Medeltiden

Finlands medeltida historia innebar en period på ungefär 500 år där samhället i grunden förändrades. Bland dessa förändringar kan nämnas den svenska överhögheten, skapandet av en kyrklig organisation, inflyttning av svenskspråkiga och uppodling och bosättning av tidigare ödemarker. Den svenske kungen Erik Knutsson fick 1216 påvens välsignelse på dennes anspråk och Finland blev uttryckligen ett svenskt missionsområde. Enligt Erikskrönikan, nedtecknad omkring år 1330, skedde det andra korståget år 1249. Lett av Birger jarl anfölls Tavastland ända fram till Karelen. Den svenska kontrollen över Finland underströks genom anläggandet av borgar och kung Magnus Ladulås utnämnde 1284 sin bror Bengt till hertig av Finland. Med början på 1250-talet, kanske tidigare, inleddes en kolonisering av svenskar av Nyland och Bottenvikens östra kust.

Finland 1300

Sveriges historiska landsdelar. Olika expansionssteg har olika nyanser. De ljusaste områdena visar Sveriges ungefärliga utsträckning på 1300-talet.


Källa: Wikipedia commons

Folkungatiden 1250-1389

1396 valdes Margaretas systerdotterson Erik av Pommern till kung i Danmark, Norge och Sverige. Margareta hade dock den faktiska kontrollen fram till sin död 1412 och hon genomdrev 1397 Kalmarunionen. Margareta gick in för att centralisera förvaltningen och de finska slottslänen, med undantag av Viborg, förvaltades av fogdar istället för av adeln.

Nöteborg

Nöteborgsfördraget.


Källa: Wikipedia commons

Kalmarunionen

Kalmarunionen var en union mellan kungarikena Danmark, Norge och Sverige som bildades 1397 och varade till 1523. Unionen innefattade därmed områden som Finland, Island, Grönland, Färöarna, Orkneyöarna och Shetlandsöarna. Efter att Sverige lämnade unionen förblev Danmark och Norge i union fram till 1814, med betydande ändringar i formerna för denna år 1536.

Kalmar unionen

Kalmarunionen 1400.


Källa: Wikipedia commons

Vasatiden 1521-1611

I ekonomiskt avseende var Gustav Vasas regeringstid en bra tid. Särskilt ägnades mycken uppmärksamhet åt de öde inre bygdernas, de så kallade erämarkernas, befolkande. Till de obebyggda nordliga områdena i Savolax, Tavastland och Satakunta, och även till trakterna omkring Ule träsk, sändes nybyggare. Många kom från Savolax. Helsingfors grundlades 1550 vid Vanda ås mynning.

Riket Sverige (inklusive Finland) har stormaktsambitioner

Tidsaxel för Sveriges historia
o Stormaktstiden (1611 - 1721)
o Frihetstiden (1719 - 1772)
o Gustavianska tiden (1772 - 1809)

Stormaktstiden 1611-1721

Under Karl IX:s regeringstid grundlades städerna Uleåborg (1605) och Vasa (1606). Finlands utveckling gick nu fortare än förut. Genom freden i Stolbova (1617) tryggades gränsen mot Ryssland. Upprättandet av Åbo hovrätt (1623) inledde en ny era för det finska rättsväsendet. Flera läroverk, bland annat ett gymnasium i Åbo (1630), inrättades.

Stormaktstiden

Finland-Sverige när det var som störst 1658.


Källa: Wikipedia commons

Medan Sverige under Karl X Gustavs (1654-60) regering låg i krig med Polen och Danmark gjorde Ryssland ett försök att erövra östersjöprovinserna och Finland. Finland, vars soldater till övervägande antal tjänade i Karl Gustavs arméer, var nästan utblottat på trupper, men trots detta motstod Finland invasionen. Det inte synnerligen långvariga kriget (1656-58) är betydelsefullt i Finlands historia genom de förändringar som skedde i Kexholms läns befolkningsförhållanden. Länets grekisk-katolska befolkning blev under kriget till större delen utrotad eller utdriven och invånare av luthersk bekännelse flyttade in västerifrån. Kexholms län blev från denna hårdare knutet till riket och Finland.

Karl XI:s regering (1660-97) är i Finlands historia utmärkt genom reduktionen, högadelns fall och indelningsverket. Rusthållsinrättningen, vars spår kan följas ända till Karl IX:s tid, slutfördes på 1680-talet, varefter Finland hade tre indelta kavalleriregementen.

Karl XII:s regering (1697-1718) bildar, genom stora nordiska krigets härjningar, en dyster period i Finlands historia.

Frihetstiden 1719-1772

På inrådan av två kommissioner, som blivit tillsatta för undersökning av landets tillstånd, beviljades skattefrihetsår åt hemmansägare på landsbygden och städernas invånare. Undervisningsanstalterna och administrationen återuppbyggdes. Fastän större delen av det finska folket återknöt den gamla förbindelsen med Sverige, innebar dock framtiden hotande faror. Kejsarinnan Elisabets manifest från 18 mars 1742 talade om Finlands förening med Ryssland som en särskild stat under ryskt beskydd och vittnade om den ryska regeringens avsikter.

Under de följande åren av Fredrik I:s regering och Adolf Fredriks tid (1751-71) befästes det svenska språkets ställning som Finlands kulturspråk. Det finska språket förbisågs, delvis på grund av fokuset på Finlands ekonomiska utveckling. De vid Bottniska viken belägna städernas handel växte, sedan det gamla bottniska handelstvånget vid 1765-66 års riksdag blivit avskaffat. Finnen Anders Chydenius var enförgrundsgestalt i avskaffandet.

Gustavianska tiden 1772-1809

I huvudsak fortgick Finlands utveckling i oförändrad riktning under Gustav III:s regering (1771-92). Storskiftet fick fart genom en förordning från 1775. Genom denna förordning tillföll en del av skogsmarkerna jordägarna och det övriga avyttrades för kronans räkning. Landets indelning i sex län (länen hade förut varit fyra), upprättandet av Vasa hovrätt (1775) och förbättrandet av Finlands försvarsväsen genom värnplikt, mm är åtgärder från denna tid. Under Gustav IV Adolfs regering (1792-1809) fortsatte den patriotisk-ekonomiska politiken och bildningssträvandena.

Under den svenska tiden hade Finland varit en helt integrerad del av Sverige; de östra länen (nuvarande Finland) hade samma ställning som de västra (nuvarande Sverige) och skickade representanter till riksdagens samtliga fyra stånd.

Finska kriget, även kallat 1808-1809 års krig, utkämpades mellan Sverige och Ryssland. Ryssland stöddes av Frankrike samt dess talrika bundsförvanter (bland andra Danmark) och Sverige stöddes av Storbritannien. Kriget utkämpades som ett led i sin tids världskrig, Napoleonkrigen, efter att kejsaren Alexander I av Ryssland och kejsaren Napoleon I slutit fred i Tilsit i juli 1807. Uppgörelsen förpliktade Alexander I att gå till angrepp mot Sverige ifall landet inte bröt sina förbindelser med Storbritannien och gick med i Napoleons kontinentalblockad. Då Finska kriget avslutades genom freden i Fredrikshamn 17 september 1809 avträdde Sverige Finland till Ryssland. Utöver de sex landskap som ansetts vara delar av Finland, anslöts även Åland och de delar av dåvarande Västerbotten och Lappland som var belägna öster om Torne-Muonio-Könkämä.

1808-09 års krig

Finska krigets krigsskådeplatser i Finland. Kriget utkämpades främst i Finland och de största slagen stod i svenskspråkiga Österbotten. Efter det svenska nederlaget vid Oravais i september 1808, flyttade striderna in i egentliga Sverige och en rad blodiga fäktningar kom att stå även i Västerbotten år 1809. Fram till 1809 var Finland en oskiljaktig del av Sverige och betraktades helt enkelt som ett svenskt område med samma status som Västerbotten eller Skåne.

Finland som rysk storfurstendöme

Ryska storfurstendömet

Finland blev en del av det ryska kejsardömet med mycket långtgående autonomi och lydde under den ryske tsaren, varvid Finland efter att ha varit en del av Sverige nu uppstod som en självstyrande enhet.

Den sju sekel långa gemenskapen med Sverige hade satt tydliga spår i det finländska samhället, varav de viktigaste var samhällsskicket, det juridiska systemet och religionen. Tsaren lovade låta landet behålla sin lag, sitt språk och sin religion. Finland hade en monarkisk tradition, det fanns också en demokratisk tradition, främst uttryckt i ståndsriksdagen från medeltiden, som i Storfurstendömet blev ståndslantdagen. Frihetstiden 1719-1772 hade vidare bidragit till den allt starkare demokratiska traditionen.

Då Finland nu var autonomt blev man tvungen att bygga upp en administration. 1835 publicerades det finska nationaleposet Kalevala av Elias Lönnrot, en samling av sagor och historier från Karelen. Detta innebar startskottet för ett nationellt uppvaknande för finskheten. Den nationella rörelsen leddes till en stor del av den svenskspråkiga överklassen, som ville skapa en fosterlandskänsla. Många av dem började lära sig finska, och försökte använda det istället för svenska. Förfinskningen av namn blev också vanligt. Einar Lönnbohm blev Eino Leino, Alexis Stenvall blev Aleksis Kivi osv.

Under slutet av 1880-talet inleddes en pressdebatt om Finlands statsrättsliga ställning. Efter Nikolaj II:s trontillträde gjordes ytterligare försök med en förryskningspolitik, bland annat föreslogs att den finländska armén skulle upplösas, att värnpliktstiden skulle förlängas och att värnpliktiga skulle kunna tvingas göra sin värnplikt utanför Finland.

Den 15 februari 1899 skrev tsaren under Februarimanifestet som tog ifrån lantdagen dess lagstiftande makt. Genom namninsamlingar och manifestationer försökte man protestera mot detta som man ansåg stod i strid med regentförsäkran, men tsaren ville inte ens ta emot en delegation som skulle överlämna underskrifterna. Den nya värnpliktslagen utfärdades den 12 juli 1901. Den ryske generalguvernören Nikolaj Bobrikov verkade vara på väg att övervinna motståndet när det rysk-japanska kriget utbröt 1904 och den ryska statsmakten försvagades av den oväntade förlusten i kriget och blev tvungen att gå med på reformer.

Finland fram till vår tid

Tidsaxel för Finlands historia
o Självständighet från Ryssland 1917
o Inbördeskriget 1919
o Mellan världskrigen 1939
o Andra världskriget (1939 - 1945)
o Efterkrigstiden (1945 - 1982)
o Ekonomisk kris - nutid (1982 - nutid)

Självständighet från Ryssland 1917

Första världskriget bröt ut 1914. Till följd av de ryska motgångarna i kriget blev det revolution i Ryssland 1917 och till följd av det turbulenta politiska läget kunde Finland i december 1917 förklara sig självständigt.

Finland 1920-1940

Finland 1920-1940

Finlands självständighetsförklaring antogs av Finlands lantdag den 6 december 1917. I den förklarades Finland vara en självständig nationalstat, Republiken Finland. Tidigare hade Finland lytt under rysk överhöghet som Storfurstendömet Finland. Detta datum blev Finlands nationaldag, självständighetsdagen.
Den 31 december utfärdade Rysslands regering ett dekret som erkände Finlands oavhängighet och den 4 januari 1918 godkändes det av den allryska centrala exekutivkommittén, det högsta lagstiftande och verkställande organet. Frankrike, Sverige och Tyskland erkände samma dag Finlands självständighet.

Inbörderskriget 1919

Finska inbördeskriget

Finska inbördeskriget

Finska inbördeskriget var en väpnad konflikt i det nyligen självständiga Finland som pågick från den 27 januari till den 15 maj 1918, mellan den "röda" och den "vita" sidan. Dessa utgjordes av de "röda" socialdemokraterna och den "vita" konservativt ledda finländska senaten. De röda erhöll visst stöd från den nyinrättade bolsjevikiska regimen i Ryssland, medan de vita fick stöd från Tyskland och i begränsad utsträckning av Sverige. Kriget slutade med seger för den vita sidan. Efter att striderna avslutats upprättade de vita specialdomstolar för att hantera de stora mängder röda som tillfångatagits. Inledningsvis avkunnades stora mängder dödsdomar och verkställdes stora mängder avrättningar i krigets anda och med krigets metoder. Med tiden normaliserades domslut och domsförfaranden.

Sammantaget dog omkring 37 000 personer i samband med kriget. Av dessa var det drygt 20 000 från den röda sidan som arkebuserades eller avled i de fångläger som upprättades av den vita sidan.

Benämningen av kriget har varit omstritt och väcker alltjämt känslor. De vita har kallat det frihetskriget eller det röda upproret, medan de röda föredragit klasskriget, brödrakriget eller finska revolutionen.

Mellan Världskrigen -1939

Frändefolkskrigen var en serie konflikter mellan 1918 och 1922 som involverade det nyligen självständiga Finland och de närliggande regioner där östersjöfinska språk talades. Konflikterna utspelade sig ofta i Ryssland eller i områden som gränsar till Ryssland. Finländarna fick delvis stöd från civila i dessa områden, men majoriteten av befolkningen var inte intresserad av finländsk propaganda, utan förväntade sig mera stöd i form av mat och kläder.

Freden i Dorpat tecknades mellan Finland och Sovjetryssland den 14 oktober 1920. Freden specificerade för första gången Finlands gränser. Ryssland erkände Finlands historiska gränser. Dessutom gav Ryssland Petsamoområdet till Finland. Finland i sin tur returnerade socknen Repola och Porajärvi i Östkarelen, som blivit ockuperade under Karelenexpeditionerna. Freden i Dorpat var mycket förmånlig för Finland.

Den unga självständiga statens förhållanden till grannländerna var inte så bra till en början. Förhållandena till Sovjetryssland var problematisk på grund av Östkarelens situation. En annan problempunkt var Ålandsfrågan. Ålänningarna ville ansluta sig till Sverige, men kravet avslogs direkt från finskt håll. År 1921 löste Nationernas Förbund tvisten till Finlands fördel men på villkor att öarna inte fick förfinskas utan Finland tvingades att acceptera svenskan som språk på öarna.

I slutet av 1930-talet försökte Finland hålla sig neutralt då konflikterna mellan Europas stormakter närmade sig. I augusti 1939 slöt Tyskland och Sovjetunionen den s.k. Molotov-Ribbentroppakten, där Finland hamnade i den sovjetiska intressesfären. Strax efteråt ville Stalin att Finland skickar en delegation till Moskva för att diskutera "konkreta politiska frågor", en händelseserie som resulterade i utbrottet av vinterkriget.

Andra världskriget 1939-1945

Inbörderskriget 1919

Mannerheim-linjen

Mannerheims-linjen

Finska vinterkriget utkämpades sedan Sovjetunionen den 30 november 1939, tre månader in i andra världskriget, anfallit Finland. Under sommaren 1939 hade ett antal fästningar på huvudförsvarslinjen, som senare kom att kallas Mannerheimlinjen, uppförts. Denna linje var avsedd att vara ett omfattande nätverk av färdigställda befästningspunkter över Karelska näset. Linjen var emellertid endast delvis slutförd då kriget bröt ut.

Efter hårt och envist motstånd tvingades Finland den 13 mars 1940 gå med på fred och göra landavträdelser (10 procent av sin yta), bland annat Karelska näset. På Finlands begäran uteslöts Sovjetunionen ur Nationernas förbund (NF, vilket var en föregångare till Förenta Nationerna FN) den 14 december 1939 och NF fördömde anfallet på Finland. Denna uteslutning skedde i konflikt med NF:s egna normer, då endast 7 av 15 säkerhetsrådsmedlemmar röstade för uteslutningen. Nationernas förbund upphörde i princip att verka efter detta och upplöstes formellt 1946.

Under vinterkriget 1939-1940 och fortsättningskriget 1941-1944 kom 70 000 finländska barn att transporteras till de nordiska länderna, huvudsakligen till Sverige. Av dessa kom 10 000 att adopteras av sina svenska familjer.

Fortsättningskriget

Fortsättningskriget

Fortsättningskriget utkämpades mellan Finland och Sovjetunionen mellan den 25 juni 1941 och den 19 september 1944 under andra världskriget. Vapenvilan inleddes den 4 september klockan 07.00 för finländsk del, och Sovjetunionen avslutade krigsaktionerna ett dygn senare, den 5 september. Ett första fredsavtal skrevs under den 19 september, och det slutliga fredsavtalet skrevs under i Paris 1947.

Finland hade blivit tvunget att göra ett val mellan Tyskland och Sovjetunionen, och eftersom Tyskland i hemlighet planerade ett anfall mot Sovjetunionen var man i stort behov av finska land- och havsområden som stödområden inför anfallet. Tyskarna var speciellt intresserade av finska Lappland för att kunna erövra Murmansk och Archangelsk, samt Finska viken och Karelska näset för att kunna erövra Leningrad.

Vid Tysklands inledande av Operation Barbarossa - anfallet mot Sovjetunionen den 22 juni 1941 deklarerade Adolf Hitler att Finland stred i förbund - im Bunde - med Tyskland. Detta tyska utspel var pinsamt för den finländska utrikespolitiska ledningen som ville upprätthålla sin neutrala fasad. Hitler signalerade nu till världen att Finland allierat sig med Tyskland i det krig som nu stundade.

Vid inledningen av Operation Barbarossa den 22 juni 1941 utnyttjade tyskarna finskt territorium. Detta provocerade Sovjetunionen att inleda krigshandlingar även mot Finland eftersom de ansåg att Finland öppnat sitt territorium för anfallet mot Sovjetunionen - därtill hade ju Hitler bekräftat att länderna var allierade.

Det sår som Vinterkriget utgjort kom att leda till att det finländska folket och ledningen unisont ställde sig bakom återerövringen av det förlorade Karelen. Man ansåg att det nya kriget var en fortsättning på Vinterkriget. Denna gång ville man ställa allting till rätta.

Skapandet av Storfinland. Redan under Finska inbördeskriget 1918 hade Mannerheim hållit ett tal i S: t Andree på Karelska näset där han förklarade att han inte skulle låta sin sabel vila vid sin sida förrän Finland och Östkarelen var fria. Under fortsättningskriget kom Mannerheim att hålla ett tal där han refererade till denna tidigare händelse. I dagorderna fanns även omnämnt "stora Finland", vilket redan då förorsakade negativa reaktioner i politiska kretsar.

Finland ockuperade vidsträckta områden under fortsättningskriget. Det fanns även folk även utanför högerkretsarna som ville slå ihop Östkarelen med Finland. I december 1941 beordrade Mannerheim att anfallet skulle stanna. Härvid inleddes en två och ett halvt år lång period i kriget som kommit att kallas för ställningskriget. Den 6 december 1941 beslöt den finska riksdagen att de områden som förlorats i Vinterkriget återigen skulle tillföras Finland och att gränsen igen skulle följa gränserna från freden i Dorpat. Striderna fortsatte sporadiskt vid Svir och Kiestinki under 1942. Man försökte förhandla om fred under hela året 1943, men man kom inte fram till något avtal. Sovjetunionen förklarade den 8 februari 1944 att man var redo att sluta fred.

Fredskraven slogs fast vid de allierades konferens i Teheran i december. Till Stalins krav hörde 1940 års gränser, att antingen Hangö eller Petsamo permanent skulle tillföras Sovjetunionen, att krigsskadestånd skulle betalas. Finland ansåg att fredskraven var omöjliga att uppfylla och förkastade förslaget i mars 1944. Sovjetunionen försökte då tvinga ner Finland på knä genom massiva bombräder mot Helsingfors i februari (de så kallade "fredsbombningarna"). Sovjetunionen ville ha en snabb lösning på kriget så att de kunde koncentrera sina styrkor mot Tyskland och erövringen av Berlin.

Sovjetunionen uppgav sitt krav om villkorslös kapitulation och meddelade Mannerheim via Sverige att man var redo att skriva under ett vapenstilleståndsavtal på villkoret att Mannerheim själv skrev under och inte någon riksdagsledamot. Sovjetunionen var redo att inleda vapenvilan den 4 september 1944 klockan 8.00 på det villkoret att finländarna meddelade tyskarna om de avbrutna förbindelserna. Fredsvillkoren var att man upphörde med förbindelserna till Tyskland och att armén försattes på fredsfot, samt att de tyska trupperna fördrevs från finsk mark - detta skulle senare leda till det så kallade Lapplandskriget.

Sovjetunionen var dock inte villigt att omedelbart sluta en varaktig fred och därför ingicks den så kallade mellanfreden i Moskva den 19 september 1944:

  • Finland överlät de områden som förlorats i Vinterkriget samt Petsamo. Därtill skulle Porkala utarrenderas till Sovjet på 50 år. Sovjetunionen skulle ges fri tillgång till området via finskt territorium.
  • Finland skulle betala 300 miljoner amerikanska dollar i krigsskadestånd under en period om 6 år och ersätta all egendom som förstörts eller erövrats från de överlåtna områdena.
I och med fortsättningskrigets slut släcktes även drömmarna om ett Storfinland, eftersom det ej längre fanns några politiska eller militära möjligheter att uppnå detta mål

Lapplandskriget (på finska Lapin sota) var Finlands tredje krig under andra världskriget och fördes mot Nazitysklands trupper i Lappland i norra Finland från september 1944 till april 1945.
Tyskarnas planer gick ut på att dra tillbaka trupperna norrut för att skydda de finländska nickelgruvorna i närheten av Petsamo. Tyskland hade september 1944 ca 200 000 man koncentrerade till norra Finland.
Finland hamnade alltså i en situation liknande den i Italien och Rumänien vilka efter att ha kapitulerat till de allierade blev tvungna att slåss för att befria sitt land från tyska trupper.
De sista tyska trupperna drevs ut ur Finland i april 1945. De militära förlusterna under kriget var relativt begränsade: omkring 1 000 döda finländska soldater och omkring 2 000 på den tyska sidan.

Efterkrigstiden 1945-1982

Perioden 1944-48 benämns ofta "Farans år" i finländsk litteratur. Rädslan var stor att Finlands skulle gå samma öde till mötes som de övriga länderna i Sovjets intressesfär.

I november 1944 bildades en koalitionsregering ledd av Samlingspartiet. I mars 1945 genomfördes det första riksdagsvalet efter kriget.
Krigsskadeståndet till Sovjetunionen var 300 miljoner dollar i 1938 års kurs. Skadeståndet levererades i varor, särskilt från metallindustrin vilket ledde till utbyggnad av denna bransch. Finland slöt även ett handelsavtal med Sovjetunionen 1945 där trä- och pappersprodukter byttes mot spannmål, bomull och konstgödsel. De ettåriga handelsavtalen fram till 1950 ersattes med femårsavtal och dessa förnyades med jämna mellanrum fram till 1990.

Fredsavtalet och Marshall-hjälpen. Den 10 februari 1947 undertecknades ett fredsavtal i Paris mellan de allierade och fem besegrade stater: Italien, Bulgarien, Rumänien, Ungern och Finland. Något fredsavtal med Tyskland slöts inte förrän 1990. I september 1947 återfick Finland sin suveränitet.

Sommaren 1947 erbjöd USA den så kallade Marshallhjälpen till Europas länder. Istället för att hjälpa enskilda stater ville USA att pengarna skulle fördelas via en samarbetsorganisation. Den 14 juli inleddes en europeisk återuppbyggnadskonferens i Paris. Även Finland var inbjuden men Sovjetunionen motsatte sig att Finland deltog.

VSB-pakten. Redan i januari 1945 hade president Mannerheim börjat fundera på ett försvarsavtal mellan Finland och Sovjetunionen och statsminister Paasikivi stödde denna tanke. Men Sovjet hade kommit överens med övriga allierade att inte ingå några avtal med något besegrat land innan fredsavtal hade slutits. När detta hade skett väntade man i Moskva på att Finland skulle ta ett initiativ i frågan men då var Paasikivi inte längre intresserad eftersom man börjat få ekonomiskt bistånd av USA. Men i ett brev den 22 februari 1948 föreslog Stalin för Paasikivi att länderna skulle ingå ett avtal om vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd. Den 6 april 1948 undertecknades Fördrag om vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd, VSB-fördraget. Fördraget skulle gälla i tio år och innebar att om någon försökte anfalla Sovjetunionen över Finlands territorium skulle Finland kunna be Sovjetunionen om militärt bistånd. Trots namnet var det inte fråga om ömsesidigt bistånd, Finland förbehöll sig rätten att vara neutral vid krig mellan andra stater.

Den så kallade Paasikivi-linjen innebar att Finland utformade sin utrikespolitik så att landet kunde hålla sig utanför stormaktskonflikter. Mot Sovjetunionen eftersträvades förtroendefulla relationer. När Paasikivis dagböcker publicerades 1985 avslöjades dock att till och med Paasikivi själv insåg att den officiella retoriken var förljugen och tillrättalagd. Paasikivis utgångspunkt vid tecknandet av VSB-avtalet att Sovjet endast hade fredliga avsikter gentemot Finland var endast ägnat att lugna allmänheten men som realpolitiker såg han inget annat alternativ.

Inför det kommande presidentvalet lyckades Kekkonen övertrumfa motståndarna genom tre utrikespolitiska segrar under sin tid som statsminister: Hösten 1955 beslöt Sovjet återlämna militärbasen i Porkala väster om Helsingfors samt tillät Finland att från december 1955 bli medlem av Nordiska rådet och medlem av FN. Kekkonens anhängare förespeglade att ett återlämnade av Karelen var möjligt.

Kekkonen fortsatte den försiktiga utrikespolitik som Paasikivi hade angett. När FN:s generalförsamling röstade om att fördöma Warszawapaktens ockupation av Ungern röstade Finland blankt. Regeringen deltog en kort tid senare, den 7 november 1956, i firandet av oktoberrevolutionen på den sovjetiska ambassaden.

Nattfrostkristen. Vid riksdagsvalet 1958 gick Samlingspartiet och DFFF framåt. Samlingspartiet, socialdemokraterna, Svenska Folkpartiet och finska folkpartiet enades om ett regeringsprogram. Kekkonen var mycket kritisk till koalitionen med tanke på relationerna till Sovjetunionen men i brist på ett realistiskt alternativ fick K.A. Fagerholm (Sv FP) bilda regering den 29 augusti 1958 med denna sammansättning. Den sovjetiska reaktionen på den nya regeringen lät inte vänta på sig och förhandlingarna om ett förnyat handelsavtal avbröts. Från Sovjets sida ansåg man att koalitionen inte stödde Kekkonens sätt att sköta östrelationerna men också att Fagerholm kunde bli ett hot mot Kekkonens chanser vid presidentvalet 1962. Kekkonens försiktighet belönades dock av Moskva. När EFTA grundades våren 1959 befarade många att utan ett medlemskap skulle finländska exportvaror utkonkurreras av höga tullar. Kekkonen försäkrade att ett medlemskap inte skulle fresta på relationerna till Sovjet och i september 1960 tillät Moskva att Finland blev associerad medlem av EFTA.

Notkrisen. Den 30 november 1961 meddelade den sovjetunion att man ville inleda militära konsultationer med Finland i enlighet med VSB-fördraget, man såg med oro på hur det än en gång uppkommit en politisk gruppering som inte stödde den förda utrikespolitiska linjen. Med det avsågs de partier som hade ingått i koalitionsregeringen 1958. Kekkonen lät upplösa riksdagen två veckor senare och lät utlysa nyval till januari 1962 och presidentval tio dagar senare. Vid ett möte mellan Kekkonen och Chrusjtjov hade Sovjet dragit tillbaka begäran om konsultationer och efter att ha bevisat att Moskva hyste förtroende för honom vann Kekkonen presidentvalet med 199 av 300 elektorer.

Kekkonens andra mandatperiod. Efter riksdagsvalet 1966 bildades en center-vänster-regering. Finlands ekonomi hade hamnat i kris med ökad emigration, 1964-1965 flyttade över 20 000 finländare till Sverige, men i oktober 1967 genomfördes en devalvering på 31 procent som lyckades vända konjunkturen. Den goda ekonomin fick en avgörande betydelse till presidentvalet 1968 som Kekkonen vann redan i första omgången.

Ekonomisk kris - Nutid 1982-

Under senare delen av 1980-talet förbättrades ekonomin rejält, tillväxttalen var bland Europas högsta och arbetslösheten låg på strax under 3% våren 1989 vilket historiskt sett varit en låg siffra i Finland.

Sovjetunionens upplösning 1989-1991 skakade om den finländska ekonomin djupt. Till att börja med betydde baltstaternas frigörelse en viss oro för inbördeskrig i Sovjetunionen, men betydligt allvarligare var det att luften gick ur 1980-talets finansbubbla, att staten hade tagit upp stora lån och att Sovjetunionen sade upp VSB-avtalet april 1991. Den senare händelsen ledde till att Finland inte längre kunde köpa billiga råvaror ifrån öst och att man över en natt förlorade en av sina största handelspartners. Den ekonomiska krisen skakade om Finland djupt och ledde till en arbetslöshet på 18% 1994 då en stor del av verkstadsindustrin och varven som under efterkrigstiden varit en del landets ekonomiska ryggrad helt bröts sönder.

1994 röstade Finland ja för en anslutning till EU och 2002 skrotades den gamla valutan mark till förmån för euro. Finland är det enda nordiska landet som hittills har infört euron. Sedan 1995 har statsfinanserna sanerats och ekonomin tagit fart igen tack vare stor tillväxt inom IT-industrin, med Nokia som dominerade företag. Nya handelsförbindelser har skapats med länderna i Baltikum och med Ryssland. Arbetslösheten ligger för närvarande på en nivå på 8% och tycks ha bitit sig fast där. Framtida ekonomiska utmaningar för Finland ligger i en alltmer ålderstigen befolkning, växande ekonomisk klyfta mellan södra Finlands storstäder och övriga landet samt bekämpning av arbetslösheten som för närvarande är störst bland lågutbildade och boende på landsbygden.

2000 valdes Tarja Halonen till Finlands första kvinnliga president och omvaldes därefter 2006.





Svensk historia är sammanställd av Ulf Blom 2012.