åter ... Släkter

Svensk historia


- - - Svensk historia - - -

o Sverige innan Sverige
o Sverige blir Sverige
o Sverige har stormaktsambitioner
o Sverige fram till vår tid

Sverige innan Sverige (innan länder i Norden)

Sveriges förhistoria
o Paleolitikum - äldre stenålder (ca 13000 f.Kr. - 10 000 f.Kr.)
o Mesolitikum (10 000 f.Kr. - 4000 f.Kr.)
o Neolitikum - yngre stenålder (4000 f.Kr. - 1500 f.Kr.)
o Bronsålder (1500 f.Kr. - 500 f.Kr.)
o Förromersk järnålder (500 f.Kr. - Kr.f.)
o Romersk järnålder (Kr.f. - 375 e.Kr.)
o Folkvandringstiden (375 e.Kr. - 550 e.Kr.)
o Vendeltiden (550 e.Kr. - 800 e.Kr.)
o Vikingatiden (800 e.Kr. - 1060 e.Kr.)

Äldre stenålder

Bosättningar under äldre stenålder

yngre stenålder

Boendekulturer under yngre stenålder

Bronsålder

Bosättningar under bronsåldern

Yngre järnåldern

Boendekulturer under yngre järnåldern

Senmedeltid

Fasta bosättningar senmedeltid


Sverige blir Sverige

Tidsaxel för Sveriges förhistoria
o Medeltiden (1050 - 1250)
o Folkungatiden (1250 - 1389)
o Kalmarunionen (1397 - 1520)
o Vasatiden (1521 - 1611)

Medeltiden

Medeltiden är en period i Europas historia mellan antiken och renässansen från ungefär 500-talet till 1500-talet. Epoken förknippas ofta med riddare och kallas även riddartiden. Längden på perioden varierar kraftigt beroende på region. I norra och östra Europa anses medeltiden börja betydligt senare: i till exempel Skandinavien först med vikingatågens slut och införandet av stenarkitektur och klosterväsen omkring år 1050, och följer på skandinavisk järnålder. Svensk medeltid börjar således med att Emund den gamle blir kung 1050, eller vid Sveriges kristnande (olika tidpunkter i olika landsdelar), beroende på källa. Utmärkande för medeltid är det ekonomiska och politiska system som senare kallats feodalism. Detta system innebar personliga band mellan vasall och feodalherre som innebar rättigheter och skyldigheter för båda parter. En särprägel som skiljer medeltiden från antiken är den tekniska utveckling, särskilt inom jordbruket, som skedde från 700-talet och framåt. Ett tredje kännetecken är kristendomens utbredning över hela Europa, vilket kom att fungera som en förenande länk mellan olika regioner. Det var under senmedeltiden som Europa som en någorlunda enhetlig civilisation uppstod och grunden för många moderna nationalstater som Frankrike, Spanien och de nordiska länderna lades. Medeltiden var också den period när starka centralmakter åter uppstod i Europa. Många av dagens europeiska storstäder växte fram under medeltiden tillsammans med en stark borgarklass. Gillen och skrån bildades framförallt under senmedeltiden som skulle bestå långt in i modern tid. I slutet av medeltiden inleddes också en kraftfull europeisk expansion och kolonisering av Amerika, Afrika och Asien och detta föregicks av ett tidigt försök till erövring i och utanför Europa i form av korståg mot muslimska stater på Iberiska halvön, i Palestina, och mot hedningar i Östeuropa, Baltikum och Finland.

Sverige 1100

Sverige på 1100-talet, före införlivningen av Finland under 1200-talet. Gutar, Svear och Götar.

Sverige 1300

Sveriges historiska landsdelar. Olika expansionssteg har olika nyanser. De ljusaste områdena visar Sveriges ungefärliga utsträckning på 1300-talet.


Källa: Wikipedia commons

Folkungatiden

Under folkungatiden fortsatte den förändring av samhällsskicket som tog form under den äldre medeltiden. En ny form av kunglig domsrätt formades av Birger jarl och Magnus Ladulås, och det kungliga lagstiftningsinitiativet fortsatte. Magnus Eriksson införde Magnus Erikssons landslag som förenade landskapen under en gemensam rättsordning. Hela riket fick delta i kungavalet vid Mora stenar, och Sverige kunde därför kallas valrike. Trots kungens stora makt rådde inte envälde. Kungen fick till exempel inte införa lagar och skatter utan folklig medverkan och enligt konungaeden lovades frihet och rättssäkerhet. Folket var å andra sidan genom en ed förpliktigade att visa trohet till kungen, samt att betala skatt. Folkungatidens regenter införde ett enhetligt skattesystem, senare kallat grundskatt. Emellertid var inte hela folket villiga att byta skattesystem, och på vissa ställen var det tvunget att genomföras med våld, som till exempel vid slaget vid Sparrsätra 1247. Största motståndare var folkungarna (en upprorisk grupp, inte att blanda ihop med folkungaätten).

Under folkungatiden började folket delas upp i stånd. Bönder var inte längre berättigade att ha någon politisk makt, vilket tillföll stormännen. Jarlämbetet upphörde med Birger jarl, istället uppkom marskar och drotsar. Herredagen, en riksförsamling av stormän, blev successivt viktigare, även om den inte var lagstadgad före Skänninge stadga runt 1284. Det fanns från början två stånd, vilket sedermera kom att bli fyra. Adeln grundlades 1279 vid Alsnö stadga. Omformationen av krigsväsendet spred sig till Sverige, och man ville ha ett större rytteri. Därför befriades alla ridande soldater från skatt, så kallade frälse. Bergshanteringen uppkom även under folkungatiden, vilket gav upphov till bergmännen, som befann sig någonstans mellan bönderna och borgarna. Emellertid var kungarna oroliga för den makt som även stormännen kunde åtnjuta, och Magnus Eriksson försökte mot aristokratin värna kronans och folkets intressen, vilket ledde till hans avsättning. Hans efterträdare Albrekt tvingades till slut även han bort från tronen.

Kalmarunionen

Kalmarunionen var en union mellan kungarikena Danmark, Norge och Sverige som bildades 1397 och varade till 1523. Unionen innefattade därmed områden som Finland, Island, Grönland, Färöarna, Orkneyöarna och Shetlandsöarna. Efter att Sverige lämnade unionen förblev Danmark och Norge i union fram till 1814, med betydande ändringar i formerna för denna år 1536.

Kalmar unionen

Kalmarunionen 1400.


Källa: Wikipedia commons

Unionen grundades vid ett möte i Kalmar 1397 där aristokratin från de tre länderna samlades för att kröna Erik till kung över de tre länderna. Från mötet finns det så kallade unionsbrevet bevarat och tolkningen av detta har gett upphov till olika lösningar av historiker. Oavsett detta regerades de tre rikena av en monark och Erik efterträddes av Kristofer av Bayern. Vid dennes plötsliga bortgång i januari 1448 saknades dock en given efterträdare och både Danmark och Sverige valde varsin regent. Det kom att dröja till 1457 innan de tre rikena åter styrdes av samma kung, Kristian I. Detta blev dock kortvarigt och efterträdare som Hans och Kristian II styrde över Sverige endast under kortare perioder. I Sverige var dock unionen hela tiden ett politiskt alternativ ända fram till valet av Gustav Vasa till kung 1523.

Historikerna ser unionen som en politisk och ekonomisk nödvändighet för att dämma upp den tyska expansionen mot norr under 1300-talet. När tidigare utrikespolitiska hot, (Hansan, Tyska orden och nordtyska furstar), bortföll på 1500-talet försvagades också unionstanken.

Vasatiden

Vasatiden kallas den period i svensk historia då Vasaätten besatt Sveriges tron. Perioden började 1521 med Gustav Vasa. Den brukar delas in i äldre vasatiden (1521-1611), samt i den yngre vasatiden (1611-1654), som slutade när drottning Kristina abdikerade år 1654. Under vasatiden reformerades den svenska staten och Sverige stärkte sin suveränitet, då inflytandet från Danmark dessförinnan hade varit stort. Den yngre vasatiden räknas även som starten på Stormaktstiden (1611).
Gustav Vasa slutförde 1400-talets självständighetsprojekt, och genom befrielsekriget upplöstes Kalmarunionen. Efter att ha befriat landet från unionen bads han överta tronen. I och med Gustav Vasas reformationer av styret grundades den moderna svenska staten. Inspirerad av Martin Luther genomfördes reformationen i Sverige. Kyrkans organisation frigjordes från Rom och den Svenska kyrkan grundades. Svenskarna blev nu protestanter. Kyrkans nya koppling till Sverige enade landet och stärkte statsmakten. Reformationen markerar medeltidens slut i Sverige.
För att få bättre kontroll, delade Gustav Vasa upp flera län i mindre områden. Istället för stormän sköttes dessa mindre områden av fogdar. Även om det medförde en bättre kontroll över befolkningen, ofta till dess fördel, var många invånare inte nöjda. Flera bondeuppror inträffade, såsom Dackefejden och Dalupproren, men kung Gustav lyckades kuva alla. Han var utrikespolitiskt försiktig, men deltog ändå i Grevefejden för att värna Sveriges handelsfrihet mot Lübeck. Bortsett från Grevefejden och ett ryskt gränskrig mellan 1555 och 1557 slapp Sverige krig under Gustav Vasas regering.

Gustav Vasa införde arvmonarki vilket förstärkte kungens makt. Lag och rätt förstärktes likaså, såväl som jordbruket, och svensk handel frigjordes från Hansan. Armén förbättrades och renässansen började märkas i kulturen även i Sverige. Gustav Vasa var inte speciellt intresserad av utbildningsfrågor och liknande, och exempelvis Uppsala universitet förföll. Han försökte ta ett steg mot enväldesmakt, men de uppror som då uppstod fick honom att ta ett steg tillbaka till ett mer personligt styrelseskick. Gustav Vasa försökte skapa en dynastisk familjemakt, genom att göra sina yngre söner till hertigar och tilldela dem hertigdömen.
Gustavs äldste son Erik XIV försvagade dock efter tillträdet sina bröders makt. Då hans bror Johan gifte sig med den polska prinsessan Katarina Jagellonica mot Eriks vilja, ansåg sig Erik tvungen att fängsla Johan. Erik erövrade Estland, vilket gick emot Danmark, Polen och Ryssland som ville göra samma sak. Det ledde till att det nordiska sjuårskriget bröt ut 1563. År 1571 hade Sverige cirka 640 000 invånare.
Eriks psykiska hälsa bröts med tiden ner, och han avsattes av sina bröder. I hans ställe tog Johan över tronen som Johan III. När han blev kung blev han invecklad i ett krig mot Ryssland, nordiska tjugofemårskriget, vilket avslutades först 1595. Hans son, Sigismund, som även var kung i Polen, övertog makten 1592 men blev av med den till Karl IX 1599. Det ledde till ett krig mellan Sverige och Polen. När Karl dog låg Sverige även i krig med Danmark och Ryssland.

Sverige har stormaktsambitioner

Tidsaxel för Sveriges historia
o Stormaktstiden (1611 - 1721)
o Frihetstiden (1719 - 1772)
o Gustavianska tiden (1772 - 1809)
o Unionstiden (1809 - 1905)

Stormaktstiden

Stormaktstiden kallas den epok i Sveriges historia som sträcker sig mellan åren 1611 och 1721. Namnet kommer av att Sverige under denna period erövrade och upprätthöll en stormaktsställning i Europa. Perioden anses ofta inledas 1611 med att Gustav II Adolf bestiger den svenska tronen, även om det finns många som vill förlägga dess inledning så tidigt som till 1561, då Erik XIV startar den svenska Östersjöexpansionen.

Stormaktstiden

Sverige när det var som störst 1658.


Källa: Wikipedia commons

Den svenska armén moderniserades under Gustav II Adolf och kom att spela en avgörande roll i det trettioåriga kriget. Kriget var en del av de religiösa motsättningar som rådde mellan katoliker och protestanter, och Sverige deltog på den protestantiska sidan. Sverige krigade bland annat i Tyskland med finansiellt stöd av Frankrike, som var intresserat av att se den dominerande tyska furstesläkten Habsburg försvagad. Kriget blev en stor framgång för Sverige, trots att kungen dödades i strid år 1632. Även handelsnationerna Nederländerna och England påverkade krigföringen. De ville inte att något enskilt land skulle dominera Östersjön och bistod därför Sverige då landet var i underläge mot Danmark. Å andra sidan verkade Sverige bli alltför dominerande år 1659 i samband med Karl X:s belägring av Köpenhamn, vilket ledde till att en nederländsk flotta kom till stadens undsättning.

År 1620 hade Sverige, inom dagens gränser, cirka 854 000 invånare. 1600-talet var en starkt religiös period, där lutheranismen konsoliderades som statsreligion. En ny kyrkolag år 1686 fick stor betydelse för utbildningsnivån eftersom den innebar krav på att kunna läsa bibeln hos befolkningen, något som kontrollerades genom husförhör. Stormaktstiden innebar ett stort uppsving för huvudstaden Stockholm, som expanderande. Över hela Sverige byggdes många slott och herresäten under denna tid.

Den svenska stormaktsställningen var alltid skör. Sveriges underliggande resursbas i fråga om befolkning och näringsliv var begränsad; år 1670 hade Sverige 1,2 miljoner invånare. 1682 ersatte Karl XI tvångsvis utskrivning av soldater med rotering. Landsbygdens socknar delades av indelningsverket in i rotar, det vill säga en eller flera byar som skulle försörja en frivillig knekt eller kronobåtsman. Genom att erövra områden från flera omgivande länder skaffade sig Sverige också många fiender. När Ryssland moderniserades under Peter den store avslutades Sveriges period som stormakt i samband med det Stora nordiska kriget. Efter att Karl XII stupat år 1718 delades krigskassan ut och den stora armén upplöstes, därefter följde en kort men intensiv kamp om makten i Sverige mellan olika fraktioner och strax efter detta slöts freder i rask takt med de olika fiendenationerna. Efter det slut, genom freden i Nystad år 1721, avslutas den svenska stormaktsepoken.

Frihetstiden

Efter Karl XIIs död antogs en ny grundlag med reformer av riksdagen. Riksdagens makt ökade betydligt och koncentrerades till ständerna (adelsmän, präster, borgare och bönder). En ny och mer demokratisk princip om majoritet infördes, vilken innebär att ett beslut endast kunde fattas, om tre av de fyra stånden röstade för. Det utvecklades en livlig politisk verksamhet.

Under denna tid kom upplysningens idéer till Sverige. Stor betydelse fick Anders Chydenius genom den nya Tryckfrihetsförordning som tillkom år 1766. Som det första landet i världen slog grundlagen nu fast individers rätt att fritt publicera sig i tryckt form. Även offentlighetsprincipen tillkom vid samma tillfälle. Men ännu saknades en grundläggande demokrati. Politiska motståndare fängslades ibland och avrättningar förekom ännu.

De nya friheterna både ledde till och var resultatet av ett uppvaknande inom ekonomi, vetenskap och litteratur. Vetenskapliga framsteg gjordes på en rad områden, och flera svenska vetenskapsmän från perioden tillhör historiens mest berömda. Botanikern Carl von Linne genomförde banbrytande systematiseringar av djur och natur. Andra betydande vetenskapsmän var kemisten Carl Wilhelm Scheele, den förste att upptäckta grundämnet syre och astronomen Anders Celsius, som skapade Celsiusskalan.

Med tiden utvecklades två politiska grupperingar, de så kallade Hattarna och Mössorna. Hattarna, det aristokratiska partiet, företrädde en merkantislistisk ekonomisk politik med aktivt stöd för tillverknings- och exportindustrierna. De förespråkade även en revanschistisk utrikespolitik mot Ryssland, med stöd av Frankrike. Mössorna var antiaristokratiskt inriktade. De tog parti för jordbruket samt bedrev en försiktig utrikespolitik, där en balans med Ryssland och förbättrade relationer till England eftersträvades. Under den senare delen av perioden var oftast hattarna vid makten och Sverige blev inblandat i två krig.

Merkantilism dominerade den ekonomiska politiken. Den ökande handeln har fått särskild uppmärksamhet, och 1731 grundades också det Svenska Ostindiska Companiet. Det var också ett statligt stöd för tillverkarna att säkerställa importberoendet av landet skall minskas. De viktigaste exportprodukterna var fortfarande järn, som behandlades i hundratals stålverk i runt om i landet.

Ostindiefararen Göteborg

Kopia av ostindiefararen Göteborg.


Källa: Wikipedia commons

Även inom jordbruket har fortsatte utvecklingen med nya idéer och jordbruksreformer, såsom sammanslagning av tegar, vilka ledde till en förbättring av den ekonomiska situationen på landsbygden. Dessutom stärktes böndernas deltagande i den politiska debatten i riksdagen att ta form och en stark politisk ställning för att nå. Mot slutet av frihetstiden var de den drivande kraften i riksdagen.

Gustavianska tiden

Den nya kungen Gustav III besteg tronen år 1771. Kungaämbetet hade vid den tidpunkten reducerats mot mer representativa funktioner. Året därpå iscensatte kungen en statskupp för att återta sitt inflytande. Kuppen riktades mot riksdagen och tvingade fram den nya grundlagen från år 1772. Trots att författningsreformen var inspirerad av upplysningsideal och Montesquieus idéer om grundlagsskyddad maktdelning kom den att klart stärka kungens makt. Kungens argument - som var framgångsrikt - var att han stod över staten och de politiska tvisterna mellan partier och stånd. Lagstiftningsrätten delades mellan kung och riksdag men rättskipning och förvaltning hamnade utanför riksdagens inflytande och underordnades regeringen. Regeringen leddes i sin tur av kungen. Statskuppen och grundlagsreformerna gav Rysslands kejsarinna Katarina II en ursäkt för att starta ett krig mot Sverige. Kriget kunde dock avvärjas efter stöd från Frankrike, ett land kungen såg som ett föredöme för Sverige. År 1770 hade Sverige omkring 2 040 000 invånare.

Gustav III stödde sig till en början på adeln och kom att bedriva en politik som var ekonomiskt sparsam men i övrigt liberal. En rad reformer genomfördes, bland annat försökte kungen införa ett brännvinsmonopol. Flera sjukhus byggdes, distriktsläkare anställdes och de första kommunala fattighusen tillkom. Men Gustav III var särskilt intresserad av kulturlivet. Under 1786 grundade han den Svenska Akademien efter samma modell som den franska Académie Française. Han främjade konst och arkitektur och lät uppföra ett nytt operahus i Stockholm. Under denna tid utvecklades en unik svensk formgivningsstil inom inredning, möbelsnickeri och silversmide, den gustavianska stilen.

För den politiska oppositionen rådde svåra tider. Den nyligen vunna tryckfriheten hade avskaffats med den nya grundlagen. Varken politik eller statskyrka och religion fick diskuteras fritt längre. År 1774 återinfördes viss tryckfrihet men Gustav III:s regeringsstil kom trots detta att bli allt mer auktoritär. Efter att ha berövats mycket inflytande vid riksdagen år 1786 vände sig adeln mot kungen. Då valde Gustav III att föra in landet i ett krig mot Ryssland (1788-1790) med syftet att stärka sin inrikespolitiska ställning. Ur missnöje med kriget uppstod ett myteri bestående av flera hundra militärer, mest aristokratiska officerare, vid fronten i Finland. Gustav III förstod att utnyttja myteriet till sin fördel och mot adeln. Den uppblossande rojalismen inom de icke-adliga stånden blev grunden till att införa Förenings- och säkerhetsakten, en absolutistisk regeringsform. De gällande adelsprivilegierna kom att till stor del tas bort. Adelns opposition mot kungen fortsatte dock att verka i det fördolda. Under en maskeradbal år 1792 begicks ett mordförsök mot kungen med pistol. Kung Gustav III avled av skadorna två veckor senare.

Eftersom tronföljaren Gustav IV Adolf vid faderns död inte var myndig kom landet under tiden fram till hans 18-årsdag att styras av en förmyndarregering under Gustav Adolf Reuterholms ledning, vilken till en början återställde några av de friheter som Gustav III dragit in men med tiden blev allt mer reaktionär. Gustav IV Adolfs regeringstid kom att präglas av efterdyningarna till den franska revolutionen: det inhemska motståndet växte sig starkare, samtidigt som Napoleon I tog makten i Frankrike. Gustav Adolf motarbetade Napoleon konsekvent. Till följd av detta tvingades Sverige in i Napoleonkrigen och i det finska kriget. År 1808 tvingade Napoleon dels sin bundsförvant Danmark-Norge att förklara krig mot Sverige, dels hade han även lyckats avtala med Ryssland att göra samma sak. Ryssland anföll över den finska gränsen samma år. Tvåfrontskriget blev förödande för Sverige och ledde till förlusten av hela den östra rikshalvan.

Till följd av de svenska truppernas usla insatser kom missnöjet att öka än mer, och efter Statskuppen 1809 avsattes Gustav Adolf och ersattes med sin farbror Karl XIII. År 1810 hade Sverige omkring 2,4 miljoner invånare.

Unionstiden

Vid den viktiga 1809 års riksdag, beslutades att Gustav IV Adolf och hans ättlingar inte skulle regera Sverige. I stället valdes hans farbror Karl XIII till kung, men först efter att en ny grundlag hade antagits av riksdagen. Den omfattade en ny successionsordning samt en ny regeringsform. Den nya konstitutionen byggde på idén om maktdelning, även om det ännu inte var möjligt att tala om ett parlamentariskt system. Kungen behöll fortfarande viss lagstiftande makt och ståndsuppdelningen av riksdagen förblev. Men de grundläggande medborgerliga fri- och rättigheterna var nu definierade i grundlagen.

Eftersom Karl XIII var gammal och blev utan arvingar, blev det nödvändigt att välja en tronarvinge. I augusti valdes den danske prinsen Kristian, men han dog år 1810 i en ridolycka. I det efterföljande valet kom slutligen Jean Baptiste Bernadotte, en fransk marskalk, att väljas till tronen. På hösten samma år kom han till Sverige, konverterade till den protestantiska tron, adopterades av Karl XIII och tog namnet på kronprins Karl Johan. Kung blev han från år 1818, efter att Karl XIII avlidit.
Napoleonkrigen fortsatte att påverka Sverige. Sedan 1807 hade Napoleon olagligt ockuperat Svenska Pommern som en del i sin ryska kampanj. Utvecklingen fick kronprins Karl Johan att inleda sin regering med en fullständig omorientering av utrikespolitiken; han vände sig från Frankrike. Sverige tog därefter del i alliansen mot Napoleon I och kom att vända sig mot Napoleons bundsförvant Danmark. Vid freden i Kiel år 1814 tvingades Danmark avstå hela Norge till Sverige i utbyte mot Svenska Pommern.

Svensk Unionsflagga

Den svenska unionsflagan 1844-1905.


Källa: Wikipedia commons

Då Norge därefter förklarade sig självständigt, tvingades Karl XIV Johan till en kort och i stort sett oblodig expedition i Norge. Därvid grundades den Svensk-norska unionen, med gemensamt kungahus och gemensam utrikespolitik. Efter detta sista krig förde Karl Johan en konsekvent politik för fred, som lade grunden till den svenska neutralitetspolitiken.

Napoleonkrigen hade drabbat Sveriges ekonomi hårt, vilket lett till ekonomisk stagnation och djupa kriser. Sverige var under första hälften av 1800-talet en jordbruksekonomi. Men under samma sekel inleddes industrialiseringen. De stora reformerna ägde rum i jordbrukssektorn. Omfattande jordreformer, skiften och andra förordningar förändrade både landsbygdens ekonomiska situation och dess kultur. I Bergslagen och andra områden som dominerades av stålverk och bergsbruk, orsakades konkurser till följd av ny teknik och konkurrens främst från Storbritannien. Ett stort infrastrukturprojekt var byggandet av Göta kanal, vilken band samman Östersjön med Kattegatt sjövägen. Med sjöfartens snabba teknikutveckling visade den sig dock vara föråldrad strax efter dess tillkomst.

Samtidigt upplevde Sverige en storhetstid på de kulturella och vetenskapliga områdena. År 1842 infördes obligatorisk skolgång genom folkskolestadgan. Stadgan lagstadgade alla kommuners skyldighet att upprätta skolor för kommunens barn. I praktiken gick dock nästan alla barn i skolan även före stadgans införande.
Fattigvården var vid mitten av 1800-talet ofta organiserad genom rotegång. Varje gård inom en rote (ett sockendistrikt) fick hysa rotens fattighjon ett visst antal dagar. De rotehjon, som på detta vis drog från gård till gård, sades dygna och kallades dyngenjon. Rotegång förbjöds 1918, i samband med att de sista fattigstugorna blev ålderdomshem.

Produktivitetsökningar i jordbruket och förbättrad levnadsstandard ledde till kraftig befolkningstillväxt. Mellan år 1815 och 1850 ökade befolkningen från 2,5 till 3,5 miljoner. Befolkningsökningen skedde främst på landsbygden; år 1850 levde 90 % av befolkningen fortfarande där, något som började skapa stora sociala problem. En lösning erbjöds i utvandring, främst till USA, något som tog fart omkring år 1840. Migrationen blev än mer omfattande efter 1860 och nådde sin kulmen 1880, för att avta nästan helt igen åren efter 1900. Under denna tid lämnade ungefär 1,2 miljoner utvandrare landet. Omkring 200 000 återvände igen, ofta med kapital och ny kunskap.

Karl XIV Johan hade bedrivit en strikt konservativ inrikespolitik. Efter kungens död år 1844 öppnades därför nya möjligheter till reformer. Dessa kom att genomföras under kungen Oscar I och hans efterträdare Karl XV. Ekonomin liberaliserades och flera sociala reformer infördes, tillskyndade av bland andra Louis De Geer d.ä.. I en större konstitutionell reform åren 1865-1866, representationsreformen, ersattes den gamla ståndsriksdagen med en tvåkammarriksdag. Den nya riksdagen bestod av 315 ledamöter och sammanträdde varje år. Båda kamrarna hade vetorätt. Den andra kammaren med 190 ledamöter valdes i allmänna val där dock endast män fick rösta. Totalt fick omkring 20 % av den manliga befolkningen rösträtt. Den första kammaren utsågs i indirekta val och var tydligt aristokratiskt präglad. Stora politiska strider under det senare 1800-talet gällde försvarsfrågan, tullstriden, rösträttsfrågan liksom den svensk-norska unionen.

Under 1870 började ett större genombrott i industrialiseringen. Utbyggnaden av järnvägsnätet och ny teknik i stålproduktionen ledde till utnyttjandet av nya järnfyndigheter i Norrland. Samtidigt upplevde skogssektorn en stark tillväxt och det utvecklades en betydande pappers- och massaindustrin. Nya uppfinningar ledde till grundandet av en rad företag inom verkstadsindustrin, t ex LM Ericsson, Asea, Bofors, SKF liksom Alfred Nobels företag Nitroglycerin Aktiebolaget. Samtidigt genomgick dock jordbruket en allvarlig kris

Den andra hälften av 1800-talet såg en omfattande omställning till det nya industrisamhället. Befolkningen fortsatte att öka mycket snabbt: från 3,5 miljoner år 1850 till 5,1 miljoner 1900. Under denna tid grundades de många folkrörelserna: de frireligiösa kyrkorna, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen. Dessa nya institutioner kom att få mycket stor politisk betydelse i Sverige under lång tid framöver, inte minst grundandet av partiet Socialdemokraterna år 1889. Större delen av befolkningen hade ännu inte rätt att rösta men krav på rösträttsreformer blev allt högre mot seklets slut. Sociala kritiker som författaren August Strindberg fick stor betydelse i och med en explosion i tidningsläsandet.

I utrikespolitiken kom Oscar IIs trontillsättning år 1872 att innebära en övergång från den traditionella vänskapen med Frankrike till en tydligare vändning mot Tyskland. Detta återspeglades såväl i militära frågor som i ekonomi, vetenskap och i kulturlivet. Det svåraste politiska problemet var sedan länge relationerna med Norge, som undan för undan blev alltmer inriktat på nationellt självstyre. De norska självständighetsambitionerna ledde slutligen till unionskrisen och unionens upplösning år 1905.

Sverige fram till vår tid

Tidsaxel för Sveriges historia
o Demokratins genombrott (1905 - 1920)
o Första världskriget (1914 - 1918)
o Mellankrigstiden (1918 - 1939)
o Andra världskriget (1939 - 1945)
o Efterkrigstiden (1945 - 1967)
o Kalla krigets andra hälft (1968 - 1991)
o Modern tid - efter kalla kriget (1991 - nutid)

Demokratins genombrott

Den rösträttsrörelse som uppstod på 1880-talet företräddes av socialdemokraterna och liberalerna. Införandet av obligatorisk militärtjänst var det starkaste argumentet; parollen "en man, en röst, ett gevär" lyckades göra intryck även på de konservativa. År 1907 infördes slutligen allmän rösträtt för alla män (med vissa begränsningar) till riksdagens andra kammare. Klassmotsättningarna var emellertid stora och generalstrejken år 1909 fördjupade klyftan mellan socialdemokrater och liberaler eller konservativa. Den viktigaste inrikespolitiska frågan var försvarsfrågan. När den liberala regeringen Staaf genomdrev minskade kostnader för försvaret till förmån för social reformpolitik, uppstod en allvarlig konfrontation med de konservativa. Även kungen Gustaf V tog öppet ställning i försvarsfrågan, vilket orsakade en konstitutionell kris: Borggårdskrisen. Händelsen brukar allmänt betraktas som det svenska kungaämbetets sista försök till konkret maktutövande.
Skriftspråket förenklades vid stavningsreformen 1906.

Det första världskriget

Efter det första världskrigets utbrott valde dock oppositionen att stödja den nya regeringen. Landet förklarade sig neutralt, men önskade stimulera handeln främst med Tyskland, vilket ledde till en begränsad blockad av Ententen. Blockaden tillsammans med export av livsmedel orsakade livsmedelsbrist. Hungersnöd bröt ut, och även inom politiken inträdde en radikalisering. Socialistiska framgångar i valet till andra kammaren 1917 ledde till att en liberal-socialistisk koalitionsregering bildades, vilket blev ännu ett viktigt steg på vägen mot demokratisering.

Under påverkan av det tyska nederlaget, samt från rösträttsreformer och revolutionära stämningar runt om i Europa, genomfördes en ny valreform. Allmän och lika rösträtt för alla, inklusive kvinnor, infördes slutligen år 1919.

Mellankrigstiden

De första valen med de nya rösträttsreglerna ägde rum år 1921. En ny regering bildades med socialdemokraten Hjalmar Branting som statsminister. Demografiskt fortsatte Sverige att präglas av folkökning liksom av inflyttning från landsorten till städerna. Från år 1917 ökade befolkningen med 1 miljon till 6,8 miljoner invånare år 1947. Stockholms befolkning växte oerhört snabbt. Bostadsbrist i städerna var ett svårt problem, liksom arbetslöshet. Politiskt var tiden mycket turbulent med korta och skiftande regeringsinnehav. Grundlagen och politikens spelregler fortsatte att förändras snabbt. De första reformerna som syftade till att skapa en välfärdsstat infördes.

Andra världskriget

Under andra världskrigets (1939-1945) förhöll sig Sverige officiellt neutralt. Syftet med att hålla sig neutralt var att undvika att dras med i kriget. Det är flera faktorer som framförts som skäl till att Sverige lyckades med detta. Bland dessa kan framhållas krigshändelsernas allmänna förlopp, Sveriges historiska förmåga att hålla sig neutralt vid internationella konflikter, den svenska upprustningen samt de eftergifter Sverige gjorde gentemot den nazistiska regimen i Tyskland (till exempel gällande transporter av militär genom landet). Under kriget uppstod en brist på många viktiga importvaror och därför infördes ett system med ransoneringskort. De flesta livsmedel ransonerades liksom även bensin, ved med mera. För att kompensera för bristen på bensin byggdes också många fordon om för att kunna drivas av gengas.

Under kriget skapades också beredskapssymbolen "En svensk tiger", med syftet att inskärpa vikten av att inte yppa något till obehöriga om åtgärder som vidtogs i beredskapshänseende. För att stärka befolkningens motståndsanda gjordes under krigsperioden också ett flertal patriotiska beredskapsfilmer. En av de mest kända är Rid i natt, av Gustaf Molander. Efter kriget sände Sverige omkring en miljard svenska kronor i bistånd till grannländerna för att hjälpa dem att hämta sig från förstörelse som orsakats under kriget.

Efterkrigstiden

Efterkrigstiden inleddes i och med andra världskriget avslutande år 1945. Under andra världskriget hade Sverige till viss del återgått till ett jordbrukssamhälle med självförsörjning, men efter kriget tog urbaniseringen och glesbygdsavfolkningen fart igen. Sverige var före andra världskriget främst ett utvandrarland, bland annat migrerade många svenskar till Nordamerika, men trenden vände under och efter andra världskriget, först i och med att man tog emot krigsflyktingar, bland annat från Baltikum, och krigsbarn från Finland. Från slutet av 1940-talet kom även arbetskraftsinvandring. Fram till 1950-talet var Sveriges befolkning mycket etniskt homogen i jämförelse med andra industrialiserade länder. Det fanns några inhemska minoriteter som samer, romer, resande, kväner och ett mindre antal sverigefinnar. Från andra halvan av 1950-talet och framåt kom omfattande arbetskraftsinvandring framför allt från länder som Finland, Italien, Jugoslavien, Grekland och Turkiet.

Kalla krigets andra hälft

1900-talets svenska exportframgångar kulminerade mellan 1968 och 1973, då Sverige var ett av de två eller tre rikaste länderna i världen sett till BNP per person. Omfattande bostadsbyggande inom det så kallade miljonprogrammet gjordes 1965-1975, och en långvarig babyboom inträffade samma period. Arbetskraftsbristen löstes med arbetskraftsinvandring, bland annat från Finland och Sydeuropa sedan början på 1950-talet. Någon större flyktinginvandring inträffade inte förrän på 1970-talet. Politiskt präglades perioden bland annat av 1968-vänstern, enkammarreformen 1971, oljekrisen 1973, kärnkraftsomröstningen 1980 och mordet på Olof Palme 1986.

Du-reformen, som gjorde att titlar lades bort i språkbruket, hade initierats 1967 och fick genomslag kring år 1970.

Nutid

Perioden inleddes med den djupgående finanskrisen i Sverige 1990-1994 till följd av avskaffad kreditmarknadsreglering, vilket gav upphov till en fastighetsprisbubbla på 1980-talet. Detta i kombination med skattesänkningar utan att offentliga utgifter sänktes i motsvarande grad resulterade i att statsskulden fördubblades från 44 till 78 procent av BNP under perioden. Landets politiker trodde på fast kronkurs i syfte att senare kunna gå med i Euro-samarbetet, och gjorde misslyckade försök att försvara kronan mot valutaspekulation av bland andra George Soros, genom att höja marginalräntan, under en kort tid upp till 500 %.

Krisen följdes av kraftiga nedskärningar i offentlig sektor. Kronans fall gav upphov till stora exportintäkter, varmed statsfinanserna återhämtade sig vid slutet av 1990-talet. Sverige hade en tätposition under 1990-talets IT-boom, som emellertid förvandlades till en ekonomisk bubbla. I synnerhet IT- och telekombranschen drabbades hårt av börskraschen år 2000, men exportindustrin och landets finanser återhämtade sig under 00-talet.

Viktiga politiska händelser var EU-medlemskap 1995 efter folkomröstning 1994, nej till euro 2003, och Anna Lindh-mordet 2003. Flera nya partier tog sig in i riksdagen: Miljöpartiet 1988-1991 och 1994 tills vidare; Kristdemokraterna 1991 tills vidare; Ny demokrati 1991-1994 samt Sverigedemokraterna 2010. Piratpartiet fick ett mandat i Europaparlamentsvalet 2009.

Politiken hade sedan 1980-talet präglats av tredje vägens politik och nyliberalism. Offentlig verksamhet avreglerades och konkurrensutsattes, och statliga verk bolagiserades, delades och privatiserades. Exempelvis upphörde statligt monopol inom järnvägstrafiken 1988, Vin & Sprit bolagiserades 1989, markbunden reklam-TV tilläts 1991 och reklamradio 1993, friskolereformen genomfördes 1992, Televerket bolagiserades 1992-1993 och Telia blev folkaktie 2000, elmarknaden avreglerades 1996, och apoteksmonopolet försvann 2010.

Åldringsvård samt grund- och gymnasieskolor kommunaliserades 1991, för att möjliggöra besparingar. Ett stort antal psykiskt funktionshindrade flyttade ut från institutioner till egna lägenheter efter psykiatrireformen 1995. Allmän värnplikt avskaffas 2010.

Landet fick fyra nya universitet 1999-2005, och ytterligare sex högskolor tilldelades ett vetenskapsområde. Samtliga gymnasieprogram blev 1994 treåriga, och alla utom individuella programmet var högskoleförberedande. Fler kvinnor än män påbörjade studier på högskolenivå, allt större andel av ungdomar påbörjade studier, nätbaserade distansstudier fick efter sekelskiftet stort genomslag bland vuxna i alla åldrar, och antalet internationella gäststudenter som studerade kostnadsfritt i Sverige ökade explosionsartat. Sedan år 2010 har emellertid regeringen kraftigt begränsat budgeten för universitet och högskolor utanför storstäderna, och infört en studieavgift för utomeuropeiska gäststudenter. Man har begränsat antalet högskoleförberedande gymnasieprogram, men satsar på lärlingsutbildningar och kvalificerad yrkesutbildning.





Svensk historia är sammanställd av Ulf Blom 2012.